kulturkvarnen

Ganska söt

...borde ha något bättre att säga än så.
Jag ska, sen.

”Homo Sapiens Sapiens” är videobaserat och ställes ut år 2005 i en italiensk kyrka. Verket ”ställdes ut” genom att bli projicerat i  en barockkyrkas tak. Videon innehåller flera olika bilder, men det vi får se är en naken kvinnokropp sväva i genom ett naturlandskap av gröna och exotiska växter. Kvinnan är ung, har långt hår och en normal kroppsbyggnad. Bilderna sammansmälts i vissa sekvenser och ger en lätt psykadelisk känsla, den känslan förstärks av den ”mystiska” musiken. I vissa sekvenser zoomas vissa delar av kvinnans kropp in, som t.ex. ett öga eller en bröstvårta.

 

I videon simmar kvinnan omkring i ett slags Edens lustgård, bland gröna växter och träd, och i vissa sekvenser ser vi henne leka med ett äpple, som om Pipilotti vill genom att föra in äpplet, associera kvinnan till Eva och arvssynden. I en sekvens ser vi kvinnans fot trampa på något odefinierbart organiskt oranget material som på något sätt får mig att tänka på kvinnans menstruation och skulden och skammen kring den. Synen på menstruationen är bara en del av den syn på kvinnan som ser hennes kropp och dess funktioner som någonting syndigt och skamfyllt.

 

Genom att placera projiceringen i ett kyrkotak, problematiserar Pipilotti synen på kvinnans kropp och den förstärks genom detta tak.Verket väcker funderingar så som, vad är en kropp, vilken kropp är okej att visa/ inte visa. På vilket sätt är det acceptabelt att visa den kvinnliga kroppen? Stundtals ser taket ”vackert” ut, precis som ett barockt kyrkotak gör i vissa kyrkor. Tankarna förs till t.ex. sixtinska kapellet, där vi kan se nakna kvinnokroppar, små ängakroppar och bibliska mansgestalter sväva omkring likt tyngdlösa köttstycken. Vad är det som skiljer kvinnan i Pippilottis video från dessa barocka köttstycken? Varför är det mer fel att t.ex. zooma in en kvinnlig bröstvårta och problematisera synen på den kvinnliga kroppen, än att visa upp en naken svulstig kvinnokropp i ett barockt kyrkotak? Är det själva den underliggande idén som styr om verket är acceptabelt eller inte? Vad händer när man zoomar in en kvinnlig bröstvårta eller ett öga? Hennes kropp blir till en kropp, ett rent köttsligt instrument, och är inte längre objektifierat och associerat med skuld.

 

En fundering som väcks hos mig är hur kyrkan egentligen har gått med på att låta Pipilottis video projiceras i taket i och med att verket kritiserar den bibliska och kyrkliga synen på kvinnan. Har dom inte uppfattat kritiken? Videon kan ses som Pipilottis syn på skapelseberättelsen, där hon leker med symboler som äpplet och menstruationsblod. Frågan är om kyrkan inte såg denna kritik eftersom att skapelseberättelsen för dem är trovärdig och acceptabel. För dem kanske projiceringen kunde ses som en hyllning och återgång till berättelsen om kvinnan och skapelseberättelsen. Men det Pipilotti gjorde var att ironisera den, att ifrågasätta samtidens kvinnosyn genom att sätta den i relation till den uråldriga kristna kvinnosynen. Det inser och förstår man om man vet någonting om Pippilottis övriga verk, som ju är ifrågasättande och reflekterande. På något sätt funderar jag om detta är kyrkans sätt att verka i samtiden, att revidera och jobba med sin egen syn på omvärlden. Reaktionen mot detta verk var stark, och det känns som att kyrkan var medveten om det men ändå vill verka med samtida idéer i kombination med sina egna religiösa.

 

Men det som jag uppfattar som själva kärnan i detta verk är utforskandet av kvinnokroppen, synen på den och vad som händer om man gestaltar en kvinnlig kropp på ett annat sätt än det traditionella. Pipilotti får verket att kännas högst aktuellt, genom att forma det till att associeras till den kristna synen på den kvinnliga kroppen. Hon får oss att inse hur vi inte riktigt kan tvätta oss rena från den kristna historien, och synen på kvinnans kropp som svärtad av arvssynden.

Sophie,

I have been meaning to write and reply to your last email for a while. At the same time, I thought it would be better to talk to you and tell you what I have to say out loud.
Still, at least it will be written.
As you have noticed, I have not been quite right recently. as if I no longer recognized myself in my own existence. a terrible feeling of anxiety, which i cannot really fight, other than keeping on going to try to overtake it, as I have always done. When we met, you laid down one condition: not to become "the fourth"
I stood by that promise: it has been months since i now have seen the "others", because I obviously could find no way of seeing them without maiking you one of them.
I thought that would be enough, I thought that loving you and your love would be so enough so that this anxiety - which constantly drives me to look further afield and which means that i will never feel quiet and at rest or probably even happy - would be calmed when i was with you, with the certainty that the love you have for me was the best for me, the best I have ever had, you know that. I thought that my "disquiet" would dissolve into my writing so that I could find you. but no. iIn fact it became even worse, I cannot even tell you the sort of state I'm in. So I started calling "the others" again this week. And I know what that means to me and the cycle that it will drag me into.
I have never lied to you and i do not intend to start now.
There was another rule that you laid down at the beginning of our affair: the day we stopped being lovers you would no longer be able to envisage seeing me. you know this constraint can only ever strike me as distratrous and unjust (when you still see R and J...) and understandable (obviously): so i can never be your friend.
But now you can gauge how significant my decision is from the fact that i am prepared to bend to your will, even though there are so many things - not seeing you or talking to you or catching the way you look at people and things, and your gentleness towards me - that i will miss terribly. whatever happens, remember that i will always love you in the same way, my own way, that I have ever since I first met you: that it will carry on within me and, I'm sure, will never die.
But it would be the worst kind of masquerade to prolong a situation now when, you know as well as I do, it has become irreparable by the standards of the very love I have for you and the one you have for me, a love which is now forcing me to be so frank with you, as final proof of what happened between us will always be unique.

I would have liked things to have turned out differently.

Take care of yourself.


Sophie Calle:
Take Care of Yourself

Debatten kring utställningen ”Figurationer” i media har gått ut på flera saker. Främst kan man säga att den handlat om hur den samtida konsten skall verka i samband med konsthistorien. Diskussionen handlar om värden, traditioner och olika uppfattningar kring konstens syfte. Det tycks vara just meningsskiljaktigheterna som gör debatten olöst och får den att fortgå.

 

Utställningens curatorer är Johan Lundberg, redaktör för Axess, och konstnären Christopher Rådlund. De har velat utmana det som dom anser är ett kanon, nämligen modernismen och de ser den figurativa konsten som ett slags retrogardistiskt motstånd mot modernismen som de anser varit den rådande konstuppfattningen sedan 1900-talet. Det gör dem genom att ställa ut den norska nerdrumskolan, bestående av konstnären Odd Nerdrums elever. Dessa verk har alltså figurativa motiv. Utställarna vill se att konsten blir mer romantiskt och vill lyfta fram tradition och tekniskt hantverk.

 

Kritikerna till utställningen ”Figurationer”, kritiserar olika saker. Sinziana Ravini säger att curatorparet är historieförfalskare och de spär på folks fördomar om samtida konst. Den kritik som verkar fått mest fokus i debatten och som även har getts svar på tal, från utställarna, är Eva Ströms uttalanden om att verken på ”Figurationer” skulle konnotera nazismen och dess regler och ideal för konsten, som ju liksom Johan Lundberg och Christopher Rådlunds ideal var antimodernistiska.

 

Eva Ström menar att curatorerna för ”Figurationer”  hyllar neoromantiska och neokonservativa konstnärer som vill ”bortse från att modernismen” ägt rum, och att de försöker skapa ett nytt kanon. Hon menar således att dessa två curatorer är historieförnekare och historieförfalskare. Det som konnoterar nazismen skulle vara motiven - riddare, nakna kvinnor, verk som är mytologiserade och t.ex. utstrålar heroisk sexualitet.

 

Johan Lundberg försvarar utställningen och svarar att det är en ointelligent jämförelse.  Målet med utställningen är inte att efterlikna nazistiska ideal. Han menar på att Eva Ström måste lära sig att skilja på estetik och ideologi. Verken är inte nazistiska och vissa av dem är t.ex. feministiska (Trine Folmoe, som är en framgångsrik, självförsörjande kvinna och förebild, enligt Johan Lundberg).

 

Mitt emellan dessa motpoler av kritiker finns konstkritiker som Lars O Ericsson och Ulrika Stahre. De kritiserar själv debatten kring utställningen. Ericsson skriver att diskussionen är pinsamt historielös. Först vill han kritisera kritikerna bl.a. Ström, han skriver att det inte är samma sak att förneka modernismen som att inte acceptera dess ideal. Om så vore, så skulle modernisterna själva också vara historieförnekare. Dessutom, menar Ericsson, att modernismen är oaktuell och att uppgörelsen med den ägt rum för ett halvsekel sedan, då av t.ex. popkonstnärer och nydadaister. På så vis är Eva Ström själv en historieförfalskare. Han säger att figurationen inte är det som är problemet, utan snarare hur man använder den och att Eva Ströms jämförelse med nazismen är ett billigt debattknep. Ericsson kritiserar även Nerdrumskolan, han menar att det inte är figurationen som utgör ett problem, utan att nya tider kräver nya uttryck och det är det som skolan misslyckas med. Han uttrycker det som så att skolan håller upp en rostig spegel i vilken den nutida människan inte kan spegla sig. Ulrika Stahre är också kritiker till utställningens klassiska ideal. Trots sin kritik så ser hon ändå utställningen ”Figurationer” som någonting intressant, och hon anser att det är synd att diskussionen blivit konstpolitisk.

 

Man kan alltså säga att diskussionen handlar om värden, traditioner och vilket syfte konsten har. Vi har alltså en sida i debatten som menar att man inte kan förneka att modernismen ägt rum, och en sida som säger att de ej förnekar den utan kritiserar den som konvention och stilideal. Hela diskussionen är märklig, vem och vad är det som kritiseras? Det som höjs till skyarna av förespråkarna till ”Figurationer” är just figurationen, och de menar att den skulle vara tabubelagd i den samtida konsten. Men det stämmer inte överhuvudtaget, då det finns nyrealism inom konsten som ju är figurativ, med konstnärer som t.e.x. Dick Bengtsson, Cecilia Edefalk och Linn Fernström. Det som kritiseras är den mytologiserade fantsyvärld som verken i ”Figurationer” rör sig i. Det är den som associeras till förhärskande ideal, och t.ex. nazistiska. Det är inget märkligt med det överhuvudtaget. Sinziana Ravini skriver att författarna till boken ”Figurationer” förnekar den evolutionistiska konsthistorieskrivningen, och det är väl just där som nazismens antimodernism hör till?

 

Även om man bortser från de nazistiska associationerna, så är det ändå märkligt att använda sig av en otidsenlig form utan andra anledningar är estetiska, det blir till en anakronism att hoppa över den bildhistoriska utvecklingen. Det går inte att använda sig av ett grepp som inte hör hemma i vår samtid.

 

Hur skall man kunna återgå till en sanning och enbart ett romantiserat stilideal när postmodernisterna har dekonstruerat de begreppen? Som Baudrillard säger, det finns inget reellt värde, det finns inga grundläggande regler för estetiska värden. Ingenting utesluts i den samtida konsten, alla olika former samexisterar i en total likgiltighet. (Tom Sandqvist – Det omöjliga avantgardet) Det är inte figurationen som är problemet i utställningen ”Figurationer”, utan agendan, att ta tillbaka stilideal och konventioner, att förneka vissa estetiska ideal. Curatorerna till utställningen hävdar ju att det, enligt dem, rådande ”stilidealet” (modernism) förnekar vissa estetiska ideal, som figuration. Men jag tror snarare att kritikerna till ”Figurationer” ser sättet de använder figurationen som en regression, ett grepp som inte passar in i samtiden och det är ingen förnekelse av estetiska ideal.

 

Man kan få uppfattningen att Lundberg och Rådlund inte hängt med i den konstkritiska utveckligen, då man till och med förklarat måleriets död för flera decennier sedan. Arthur Danto menar att konsten förändrats och fungerar inte på det traditonella sättet längre, man kan inte använda sig av måleriet eftersom det inte fungerar på samma sätt som förr. Den samtida konsten verkar i en helt annan tid och blir därför helt annorlunda. Det finns inte längre några metanarrativ, inga stora sanningar som alla tror på. En bild kan inte användas för att förmedla den här typen av narrativ. (Arthur Danto – Introduction: Modern, Postmodern and contemporary), som t.ex. enhetlig skönhet och tekniskt hantverk som Lundberg och Rådlund vill lyfta fram.

 

Nerdrumskolan får måla på vilket sätt de vill, Johan Lundberg och Rådlund får ställa ut deras verk och älska dem, frågan är bara hur intressant den typen av pastisch-konst är i vår samtid och vad den kan säga oss? Visst kan man säga att även den här typen av konst är konst, om nu allting är konst i den postmoderna världen. Om allting är eklektiskt, borde väl även klassiska figurationer få ta del? Ja, så kanske man kan tänka. Men det måste fortfarande finnas en kvalitet i konsten, någonting som är intressant, även om det såklart också är relativt.

Jag tycker inte om när saker och ting blir en hype. Jag tycker inte om när det som skall vara djupt blir ytligt, blir till en kamp om vem som får vara med. Då smyger jag i från. Jag vill inte vara en del av eliten. Jag tänker inte vara med om att kämpa för en plats, för jag passar inte in. Då strosar jag hellre för mig själv, ensam hemma hos mig själv, med mina barndomsvänner, kanske på landet, eller till och med hellre med min hund.

Jag tycker inte om att hänga på F12. Jag tycker inte om att köpa kläder från ACNE som är dyra och dåliga. Jag vill inte gå på heta vernissage med hippa människor. Jag vill inte bo på södermalm, betala 2.500 000 för en lägenhet på 30 m2 med risiga väggar och golv. Jag vill inte hänga kring SOFO, köpa begagnade prylar för 1000:-, betala 50:- för en kaffe. Jag skulle kunna bo i en svinkvart på söder, som Cornelis sa, men nu är det bra med det, det tog slut när dom sa SOFO för då ville jag inte vara med, som Stefan Sundström sjöng.

Och sen... Konstfack är mysigt, jag funderade på att söka "fri konst", men nej jag vill inte gå på Konstfack, och jag vill inte bo i Telefonplan där jag faktiskt är uppväxt, för det är inte samma sak längre. Jag tänker inte trängas med alla balla konstfacksmänniskor, med Lykke Li-knut och för stor tröja, som bara måste älska och bo i Hägersten. Att gå till Landet, visst skulle jag väl kunna det... men jag tyckte bättre om stället när det var en hederlig gammal post. Fick större nytta av stället på det viset.

Så jag drar nog ut på landet. Där vill jag läsa och grotta ned i mig i konsten och filosofin där inga ytligheter egentligen finns. För det är det jag älskar med den. Att den berör någonting som ni, eliten, inte får antasta. En äkthet. Jag tänker inte beblanda mig med er. Det är ingen som tycker om er. Jag vill vara äkta. Ärlig. På riktigt.

Jag är född söder om Stockholm i församlingen Vantör
Sen tog jag tricken in till stan som tonåringar gör
Och visst var Kvarnen festligt men nu är det bra med det

Det tog slut när dom sa Sofo ville jag inte vara med
När ingen får vara nå glad för då kan ju folk tro
Att man är från någon håla nånting typ Bällingebro
Ja, alla aktar sina steg och mått i söderhallarna
Hellre går jag här och gnolar för mej själv i Dalarna

Om grusvägar som slingrar fram emellan gran och fur
Och man sjunger så det ekar över sjön för alla djur
Man kokar lite kaffe och man tar det lite lugnt
Att göra något annat känns så slösaktigt och dumt
Man plockar lite blomster eller låter dom stå kvar
Bara för att det är vackrare att låta blomstren va
Ja, jag går här ut i skogen och jag har det ganska bra

Kom Kajsa Karin hit till mej- i Dalarna

Man får ju knappt en biroll i filmen om en själv
Man får pröjsa en biljett se reprisen nån sen kväll
Alla ser på varsin film i varsin tv-apparat
Men filmerna blir mer och mer kopior och citat
Får jag vara med i din film så får du va med i min
Ett litet stycke om att jag har dej härinunder mitt skinn
I slutscenen, en vacker sak i Guds fria natur
Så badar vi väl nakna i nån sjö, va – eller hur?

Ja, så tänker jag i Dalarna och plockar mej nåt bär
Jag är lite rädd för björn men framförallt så är jag kär
I dalarna och kullarna Och bergen som är blå
Och jag andas ut och gnolar För mej själv på denna låt

OMÖJLIGT

Vi sitter emot
varandra
utan att nå
varandra.
Det är ju ingenting unikt
men känns
så starkt
just nu.

Dina ögon
speglas inåt
onåeliga.

Din hjärna kopplar och växlar
kopplar och växlar, jag ser det,
på fel spår, fel spår, fel fel fel.

Dina misstankar
övertäcker mig
skockas på min hud
överskockar varann
som sega brosksvampar
på fuktstubbarna därute i höstskogen.

Vi längtar efter varandra
som brunstiga hundar.

Vi längtar efter
varandra
som pensionärer längtar
efter varandras ensamhet.

Vi längtar efter
varandra
som efter den första kärleken.

Jag kan ingenting säja, ingenting göra.

Jag försöker: det är spriten, tabletterna, dina
hjärnskador
ditt drabbade liv.

Jag försöker:
Jag försöker:

Dina ögon speglas inåt
bortåt
onåeliga

Vasilij Kandinskij

Blir det inte ofta anakronistiskt betraktande? Försöker vi inte lägga in åsikter och betydelser från vår världsuppfattning som är helt felaktiga? Jag tror att många "ovana" konstbetraktare inte är medvetna om att den moderna perioden, är en period vi lämnat bakom oss för länge sedan. Vi befinner os numera i den postmoderna eran och den samtida konsten förhåller sig på ett helt annat sätt än den moderna konsten.

Jag kommer att tänka på den ständiga konflikten mellan koncept och bild när jag tittar på modern konst, och jag anser att Wassily Kandinsky är ett utmärkt exempel på detta. Titta på bilden ovan, är inte den här bilden ofta urtypen av exempel för abstrakt konst som så många kritiserar, som många säger sig inte förstå, som om denna konst vore samtida. Kandinsky föddes 1866 dog 1914. Bilden målades 1912. Detta är gammal konst, snart 100 år gammal. Det är inte konstigt att det är svårt att förstå sig på den, den har en helt annan idé. Den har ett helt annat syfte och ideal.

Den konflikt som försigår i mitt inre, gäller huruvida den här typen av konst kommer med någonting vettigt, rent idémässigt. För mig så är det ofta konstens idé som avgör om den skall betraktas som bra konst eller dålig, och såklart också att hantverket är korrekt utfört. På den idémässiga fronten skulle jag säga att idéerna inom den moderna konsten, innan 1960, är förlegade och inte tilltalar mig överhuvudtaget. Just Wassily Kandinsky har skrivit en liten bok "Om det andliga i konsten", där han förklarar att konsten skall skapas från konstnärens inre tvång. För honom är begrepp som själ och andlighet viktiga. Konsten blir på något sätt, en väg till frälsning.

Eftersom idérna i den tidiga moderna konsten inte längre tilltalar mig som samtida människa, måste jag se den på ett idéhistorisk plan, hur den kan tala om hur man ansåg att världen var, och vad man hade för ideal. Om nu idéerna inte längre är tilltalande, då återstår alltså de bildmässiga kvalitéerna. Det är alltså språket som kan beundras, språket som kan inspirera till att förstå utvecklingen inom den samtida konstens förhållningssätt till bildspråket. Men det kan ju även renässansens konst göra, och 1800-talets, och den typen av konst är ofta ointressant ur mina ögon. Skillnaden är att, i den moderna konsten växer ett annat förhållningssätt fram. Den förändras radikalt, den står oss postmoderna människor närmre. För den bryter med tidigare bildkonventioner och idemässiga ideal om vad konst borde vara och inte vara. Men samtidigt är det svårt att ta till sig modernisternas strävan efter perfekt konst, och att den ofta skulle vara andlig.

Det är alltid svårt att göra ett "statement" när det gäller konst. Det finns så många perspektiv, och allting måste vridas och vändas på. Det är svårt att försvara sin åsikt. Varför tycker jag om modern konst bättre än historiemåleri? Måste jag kunna argumentera för det? Nej, alla har rätt att tycka vad dom vill, säger de flesta. Ja, men jag vill gärna tro att det finns en anledning till att jag dras till vissa konstformer. Jag har en åsikt om vad konst är och inte är. Jag vill tro att jag gillar den konst som kan säga någonting om oss människor och omvärlden vi lever i. Men skulle jag styras av detta argument skulle det inte finnas någon begränsning, jag skulle kunna uppskatta alla typer av konst, för alla typer av konst säger någonting om människorna som skapade den, vare sig det är idag eller för 2000 år sedan, och alla är vi ju människor. Men, jag kan krasst säga att jag inte tyckte det var det mest intressanta jag gjort, att studera 1700-tals arkitektur och historiemålningar. Är jag så inskränkt att jag bara är intresserad av den samtida människan? Detta är en fenomen jag inte kan förklara. Är det helt enkelt så att jag inte kan styra vad jag tilltalas av, och måste acceptera att ingenting är försvarbart. Det är väldigt svårt att stå för någonting, när ens åsikt konstant fragmenteras av postmoderna observationer; att det inte finns någon sanning, inga riktiga ideal. Allting flyter. Panta rei!

Slutsatsen? Att modern konst inte per definition är "modern", utan gammal och måste förstås ur sin samtid. Att det nu för tiden helt enkelt är helt jäkla omöjligt att ha en åsikt i konstfrågor.

/Konststudenten har talat ur sitt alltid lika förvirrade tillstånd.

Kvantfysikern Niels Bohr och Einstein slappar.

Jag kan inte producera någonting vettigt just nu, för jag har hela huvudet fyllt av kvantfysik. Återkommer när tentaperioden är över.

Jeff Koons - Michael Jackson & Bubbles.

Denna bild sammanfattar mina intressen just nu. Samtida konst och Michael Jackson. Otippad kombination. Särskilt från min sida. Känner mig postmodern, genreöverskridande. Populärkulturell och torr på samma gång. Usch och fy.

I och för sig kanske Jeff Koons och Michael Jackson är av samma skrot och korn... kapitalister. Nej, detta måste sluta. Back to Benjamin känner jag.

Walter Benjamin grottar ned sig.

Jag måste gråta ibland när jag läser kurslitteratur. Ibland av leda, ångest och uppgivenhet. Men ibland blir jag lycklig och måste gråta lite för att det är så roligt och intressant. Jag blir så salig. Så även när jag ser schemat för kursen jag skall läsa i höst, "Samtida konst, miljö och visualitet". Samtida konst, performence, installationskonst, konceptkonst, neobarock, och  populärkulturens estetik, står bland annat på schemat. Och på litteraturlistan står bland annat  Walter Benjamin, Borrdieu, Tom Sandqvist, och Otte Sköld... Jag tror jag smäller av. Kan det bli bättre än såhär?

Så fort jag nämner ordet "ångest", och skall berätta om den, känner jag mig pretantiös. Som att konst måste vara ångestfyllt. Ångest behöver inte höra samman med skapande - Nej, absolut inte. Det tycker jag verkligen inte. Men att skapa ger mig ångest. Snarare än att ångesten skapar. Jag får helt enkelt prestationsångest för att jag tänker för mycket på konstens vara och icke-vara. Jag fick "målarkramp" när jag gick på konstskola, jag kom aldrig in någon skapandeprocess. Jag gjorde några tappra försök att utforska gunghästar, men det kändes inte rätt. Kanske för att jag inte själv kunde skapa den konst som jag uppskattar? Jag funderar på vad jag vill att saker och ting skall uttrycka och hur det skiljer sig åt med olika medier.

Man kanske skulle byta uttryckssätt för att det skall kännas rätt, för att kunna nå ut. Jag är inte riktigt säker på vad jag gillar. Men jag tycker inte så mycket om det expressiva (rent känslomässigt) och surrealistiska i bildkonst, jag tycker bättre om konst som talar för sig själv, som låter bildspråket stå för sig själv. Som t.ex. Rothko. Jag skulle vilja skriva en sådan text. Som bara stod  och darrade för sig själv. Men jag vet inte om det är möjligt rent litterärt, det är det som är bildkonstens kvalité. Den kan existera på ett annat sätt. Språket är ju mycket mer semiotiskt, alltså verkligen tecken för någonting. En text, brukar då alltid ha en liten sensmoral och måste alltid knytas ihop på något sätt. Undermeningar måste finnas där, och alla trådar måste knytas ihop.

Måste det vara så? Varför kan inte en text få skära ut en liten del av verkligheten och bara vara? Jag kan inte så mycket om litteratur, så jag skall inte påstå att det inte får vara så. Om jag kunde någonting om litteratur, kanske jag hade kunnat skriva någonting så som jag vill att bildkonsten skall vara. Fast, om jag inte kunde måla, hur skall jag då kunna skriva? Man måste stå ut. Jag visste inte vad jag gjorde på konstskolan, handlade i ständig förvirring. Man måste stå ut bristen på kontroll. Man kommer aldrig sluta handla i förvirring när det gäller konsten, men man kommer till slut att hitta sitt språk. Men jag har inte tålamod till det. Därför påbörjade jag aldrig någon karriär som konstnär. (Mer än de två år jag gått på konstskola). Men hur vet man då att man nått sitt språk? Man vaknar väl inte direkt upp en dag och "vet"? Nej. Det är väl också det som är en del i det... att aldrig kunna nå det rätta svaret. Konsten skall väl säga någonting om oss. Även om den är föränderlig. Men tomhetskänslan smittar av sig på det jag gör. Allting flyter. Ingenting är beständigt. Därför vet jag inte vad jag håller på med.

Franz.

Kulturkvarnen sjunker djupare i populärkulturträsket. För det kan väl inte vara nyttigt att spendera sin dag att kolla på you tube-klipp, att titta på b-skräckfilmer, ja, till och med reality-tv när Tori Spelling och hennes man försöker bygga ett bed&breakfast? Jag rycks med. Därför måste jag undvika det, helt och hållet. TV är farligt. Hur skall detta äckliga vältrande i populärkultur kunna inspirera till några djupare tankar om det liv vi arma människor lever här på jorden? Populärkultur är väl bara opium för folket, till för att stävja oss, att bevara kontrollen över arbetarklassen? Så att den med hjälp av iq-befriad populärkultur kan fortsätta vara nöjd och tillfreds med tillvaron. Ja. Kanske det.

Jag jämnar ut allting med att läsa Kafkas "Processen". Har precis avslutat Mare Kandres "Aliide, Aliide", mycket bra. (tips). Jag jobbar på ett inlägg om Mare Kandre, min husgud i författarsammanhang.