kulturkvarnen

när något knäpper hemma, något rör sig litegrann... när tv:n sätter på sig själv,
man tänker att det var konstigt. kanske var det vinden

jag tänker i en sekund, att det var pappa som försökte säga något
precis som i ghost. han har försökt att tränga i genom så länge
och allt det blev var

ett

knäpp

Hippolythe Bayard, Selfportrait as a drowned man. 1840

Ett experiment med fotografi. Är fotografi verklighet, berättar det alltid sanning? Hippolythe iscensätter sin egen död, i en tid då fotografiet ansågs representera verklighet. Vad är det vi ser på bilden, vem är det vi ser? Hippolythe eller en drunknad man? Vad är det omedelbara intrycket och vad döljer sig bakom den iscensatta verkligheten?



Fransesca Woodman

Estetiken i Woodmans självporträtt påminner till estetik om tidiga fotografier. Det påminner om Hippolythe Bayards iscensättning av en annan identitet. Skillnaden är att Fransescas bilder är skapade i en tid då det konstnärliga fotografiet inte längre behöver berätta en entydig bild. Men principen är densamma, vilket jag är det som framträder i Fransescas bilder, kan de ses som självporträtt eller är de en allmänbild av ett mänskligt fotografiskt tillstånd? Vad kan det "allmänna bildseendet" lära av dessa bilder? Vilken identitet, vilken verklighet framförs i populärkulturella bilder, i nyhetsmedia? Är de inte, liksom alla bilder, enbart en representation och konstruktion av någonting som inte längre går att ta på?

Jag gillar Magdalena Dziurlikowska. Hon har en skön stämma att lyssna på.

Den här filmen handlar om Magdalenas ovilja att skaffa barn. Det är en fin titel, Jag har inte bett om det här. Bara för att man kan betyder det inte att man vill.

Hit skall jag fly. Into the wild.

Det händer så mycket nu. I bland känns det som mitt liv under flera års tid har varit en dominoeffekt, fjärilseffekt, nedåtgående spiral... eller något. Man klandrar Gud ibland, men i de allra flesta fall har man sig själv att skylla för allt. Eller kanske bara olyckliga omständigheter.

Nåja. Överlever i alla fall.

Praktiken är avklarad, det är skönt men ändå tråkigt. Jag älskar steg framåt. Det är bara det att jag inte riktigt vet vad jag skall ta för steg nu och hur det kommer gå. Jag hade ju så mycket planer och framtidstro, men jag visste att någonting skulle stoppa mig.

Men det är vår nu och det är skönt. Jag tänker som vanligt på gräddrosa, och lyssnar på Markus Krunegårds nya skiva, han är vår för mig.

ibland säger det klick,

tittade på en stor jävla klocka
och så blev det klart.

som om dess massivitet fick mig att inse klarheten i tinget

det är som om man hade världens lock för örat,
och det sa klick för en liten stund

man insåg hur omtöcknad man varit,
sen sprakar det till och öronlocket sugs in igen

och genast tillbaka till samma brus igen

Här är det dött!

Men det kan vara för att jag har massa annat spännande på gång. Dels är jag i slutspurten av min praktik, i början av en 15 poängs högskolekurs och engagerad i det fantastiska teaterprojektet Teaterhjälten som jag jobbar som scenograf för (hör och häpna jag är ABF-cirkelledare). Jag jobbar också på mina kulturskrifter, bland annat för Tidningen Kulturen för vilken jag skrev en recension av gruppen Numen/For Use's tejpinstallation på Färgfabriken. Jag skall även skriva lite artiklar och skicka in till en tidning där jag fiskat fram en kontakt. Hoppas på att någonting kul händer. Jag jobbar även vidare på mitt lilla poesiprojekt som jag lovat mig att jag måste genomföra någon gång i mitt liv.

Jag tänker mindre och mindre på oväsentliga saker, även om jag ibland om kvällarna tänker på rymden när jag inte kan sova. Jag tänker på oändligheten, evigheten och är lite rädd att jordklotet skulle tappa sin position och evigt falla i genom den oändliga rymden. Men jag brukar styra om tanken, för jag inser att jag inte kan greppa det ogreppbara. Det finns alltid där inne, i erfarenhetsbanken, men jag kan numera välja om jag vill lägga fokus vid det eller inte.

Däremot lever drömmarna fortfarande det liv de vill. Jag drömmer invecklade konspirationsdrömmar, invecklade draman utspelar sig i min hjärna under nätterna. Jag drömde häromnatten att jag hamnat i ett parallelt universum jag inte kunde ta mig ur, jag stod på ett fönsterbleck på sjunde våningen som var vägen in i den vanliga världen och det som fanns under mig var den oäkta världen jag skulle falla in i om jag inte kunde ta mig in genom fönstret.

I natt drömde jag någonting väldigt invecklat som fick mig att vakna flera gånger i ångestvridningar. Det enda jag minns är att jag var tillsammans med jultomten som var ond. Men hela dagen har jag liksom fått känningar om vad jag var med om i natt, en känsla som säger att jag blev utsatt för någonting.

Jag tror att det är bra att min hjärna arbetar på det här sättet och jag är intresserad av att se vad den kommer att ge mig för abstrakt information nästa gång.

Tiden läker sår brukar man säga, och även om såren egentligen inte läker så blir tillvaron på något sätt bättre ju längre tiden går. Känslor lakas ut, vattnas ur och försvinner. Objekten känns numera riktiga. På riktigt. De är inte sipprande av atomer och celler, del i en kuliss - de existerar som enskilda, och med full rätt att existera, enskilda objekt i denna oändlighet.



det är först när man ger upp som det blir någonting nytt

"bara människor i luften som vet, som inte existerar.
människor som aldrig kommer se mig kan se mig  - för dom har aldrig sett mig."

Saras dagbok från 2009

Så här på sjunde dagen av sjukdom börjar det kännas melankoliskt. Jag vet att det är inte är bra att sitta hemma så här länge. Kanske är det därför jag gråter så mycket.

Jag såg Melancholia i morse, jag kände mig helt oberörd. Jag fick inte ens ångest när den där stora planeten långsamt gled över jorden, blev större, större, större... Rymden berör mig inte längre. Dessutom kan ingenting toppa mina värsta rymddrömmar.

Jag grät däremot när jag ringde gynekologiska mottagningen på min vårdcentral. Två månaders väntetid. Jag kände mig så förtryckt av MÄNskligheten att jag inte kunde göra annat än att brista ut i gråt.

Sen var det liksom kört.
Nu sitter jag här och gråter och tänker på att jag aldrig mer kommer att få träffa min pappa. Att allt jag berättar om honom numera bara är abstrakta föreställningar. Och jag minns så väl hur det kändes när min pappa berättade om sin pappa som dog innan jag föddes; abstrakt, främmande, omöjligt... Nu är det likadant med min. Mina barn kommer aldrig veta vem han var. Och ibland känns det nästan som jag också glömt bort.

Come lay with me, stay with me, soon I’ll be gone
But I will remember you all winter long
And when I return to the one that I miss
Oh, the longer the waiting, the sweeter the kiss

-

min vårlåt

Vilken helg. Fyra dagars ledighet spenderad med hostan från helvetet och i morse feberfrossa.

I torsdagskväll gick ett av benen på min säng av, men det gick inte att skruva av dom så vi fick ställa oss och såga av varenda ett. Jag sover nu väldigt nära golvet, det är väldigt kallt. Nu är jag sjuk och ligger och fryser om kvällarna och mornarna, vaknar några gånger av mitt eget helvetiska hostande.

Jag fick missa allt kul den här helgen och bara hålla mig hemma. Jag har hunnit med lite grand ändå... jag var på färgfabriken i fredags och klättrade i tejpskulpturen. Jag skall skriva en artikel om den för Tidningen Kulturen, men har inte börjat än på grund av elaka bakterier i mina lungor och töcken i hjärnan.

Jag tänker ofta på färgen pastellrosa när jag mår bra, när solen skiner över snön och in genom persiennerna. Det gjorde jag idag, för att jag kände mig bra, men också för att jag jobbat med ett teaterprojekt jag skall vara scenograf för. Jag har kollat rokoko-bilder hela dagen, klippt och klistrat, och kommit fram till att min egen inredningssmak är en blandning av barock/rokoko/barnrum. Summan av kardemumman är att jag nu befinner mig i ett febrigt, rosa rokoko-töcken.

Jag var ute en sväng med mammas bil under dagen, för jag ville komma ut ur min sjukliga instängdhet. Solen sken då så där fint in i bilen och gjorde ont i mitt feberhuvud. Jag önskade då att det inte var minusgrader ute, att mina lungor inte var täckta av slem som känns som sågspån, och att det inte isar in i benmärgen så fort man går ut. Jag önskar det vore kvällsol, att jag kände mig fräsch och lätt och fick promenera hand i hand längs sjöarna här tillsammans med den och dom jag tycker om.

Det låter som jag befinner mig på andra sidan paradiset. Men det känns så när man hänger på sista månaderna av vintern. Som att man sovit en lång tid och bara väntar på att få vakna till liv igen och känna någonting. Det närmar sig...

Tänker lite på debatten om "hen", som går nu. Är det bra, är det dåligt..? Jag kan inte låta bli att också bli lite "illa till mods", men inte utifrån ett konservativt perspektiv som anser att kvinna är kvinna, man är man - en viktigt del som konstituerar identiteten.

Eller kanske är det visst lite så jag känner, att det är viktigt att inte sudda ut våra identiteter. Att vi kan inte skilja på män och kvinnor för än mäns förtryck mot kvinnor försvunnit. Män och kvinnor är olika, därför att det existerar ett patriarkat som gör att män alltid kommer att bete sig på ett sätt som kvinnor inte kan. Jag tänker liksom att ordet "hen" inte hjälper någonstans.

Men samtidigt vet jag inte. Det kanske är rätt ände att börja i, att beskriva karaktärer utifrån egenskaper där det inte är möjligt att hänga upp dem på kön. Men jag tror ändå att det är precis det som kommer att hända, de egenskaper som är knutna till det kvinnliga respektive det manliga kommer att på ett sätt, undermedvetet, bindas till vår abstrakta bild av man och kvinna.

Ändå tänker jag att ordet "hen" kanske lika gärna skall börja användas i större utsträckning... för trots mina åsikter är det nästan som att jag ställer mig utan för jämställdhetsdebatten, jag ser inte att jag själv är kvinna.  Det är som om idén om begreppet "kvinna" tar över praktiken. Jag känner som en könlös "kvinna" på ett sätt - därför att jag är så hjärntvättad med en kvinnobild jag inte kan identifiera mig med. Men är det inte så egentligen, att alla är könlösa... Själva upplevelsen av jaget, upplevelsen att finnas till - förändras den beroende på vad man har mellan benen? Vilka skillnader är det vi egentligen försöker peka på? Hur kan ett litet ord som "hen" provocera så mycket?

Att existera är en essens i sig... blunda och föreställ dig tillexempel att du inte har några armar, du finns väl ändå och upplever dig som ett jag, trots att du på många sätt lever under ändrade, handikappande omständigheter? Så är det att vara kvinna och man, det är omständigheterna som förändrar det faktiska livet, men inte själva upplevelsen av att vara människa. Hur gör vi då? Jag vet inte... Skall man börja i praktiken eller teorin? Barrikaderna eller föreläsningssalarna? Kanske lite både och.

Än så länge hejar jag lite extra på kvinnor. Och hatar patriarkatet.

Kvinnor i min smak. Jag tror jag anar ett mönster.

"Jag tror inte på kärleksord, jag tror inte på sånger
Jag tror på vridna lakan och borttappade kalsonger

På kyssar i grått morgondis, på värmen i din mun
Cigarett och svett och bakisrus
Och darra i takt en liten stund"