kulturkvarnen

Ligger nedåtvänd, har samma scen i huvudet som alltid
Sjunker djupare ned i det mörkblå djupet,
en trögflytande massa flyter ut genom ett hål i magen
Tillbaka i sängen
tänker jag,
jag tror någon hällt batterisyra i min mage

Kandinsky är verkligen modernismen dragen till sin yttersta spets, han är avantgardet - som befinner sig längst upp på triangelns spets.

Wassily Kandinsky var formalist, han ansåg att formen var det primära i ett konstverk. Konsten behövde inte nödvändigt vis symbolisera någonting. Det viktiga för honom var att motivet var uppbyggt av de grundläggande former (triangeln, cirkeln, romben osv) som har en inre klang. Alltså var den abstrakta konsten den bästa vägen för att representera dessa former. De grundläggande formerna är de sanna och äkta formerna vilka den abstrakta konsten skall representera. (är den då egentligen abstrakt?) Den här idén bygger på en platonsk idéuppfattning, som säkert de flesta är förtroliga med.

Tankarna kommer i från den grekiska filosofen Platon, som ansåg att allt det vi har omkring oss är föränderligt och kan förgås. Det som är tillförlitligt är den egna kunskapen byggd på egen iakttagelse. Genom att tänka når vi fram till den oföränderliga idén som är den enda verkliga. Alla ting är enbart speglingar av det verkliga. För varje sak som existerar i den synliga världen, existerar en oförgänglig idé. I idévärlden råder en rangordning, där det finns tre eviga idéer, det sanna, det goda och det sköna. Platon jämför världen med en grotta, där människorna som sitter i den, enbart ser skuggorna av vad som sker utanför grottan. Det som sker utanför grottan är det som är verkligt.

Kandinsky säger att den konst som är i stånd att utveckla sig vidare är den som har sitt ursprung i ”samtidens andliga liv”. Det andliga livet – dit också konstnären hör, där den utgör en  av de mäktigaste kraftkällorna – beskriver en komplicerad men tydlig och i varje enskildhet begriplig rörelse framåt och uppåt.

Han menar att varje färg har en andlig verklighet. Han menar t.ex. att färgen rött framträder för ”den andliga ögat” när man hör ordet ”rött” – ett ”rött” som ”framträder abstrakt, befriat från materia”. Ulf Linde, som skrivit företal till ”Om det andliga i konsten” menar att det är nyckeln till Kandinskys språkbruk, med det ”andliga” menar Kandinsky hur sådana immateriella objekt visar sig för subjekt, alltså själen.

Kandinsky ser det som att färgen och formen har en rent fysisk verkan på betraktaren, precis som en gom kan irriteras av för stark kryddad mat, kan ögat irriteras av färg. På samma sätt som fingret enbart kan uppfatta kyla vid direkt beröring av is, för att sedan glömma den, kan ögat förnimma den abstrakta upplevelsen. På samma sätt som beröringen kan förnimma djupare känslor, kan ögats färgintryck utvecklas till en upplevelse i sig.

Läs "Om det andliga i konsten" och förbluffas över modernismens idé dragen till sin spets, ställ dig frågan huruvida detta är den rena och sanna konsten, eller om Kandinsky förvandlade konsten till en känslolös, torr, exakt och logisk rationalism.

namn korresponderar med verk
formen är köttig
och påminner om fläsk
bacon

kärlek är när man får en vass kniv för att de man har är för slöa
kärlek är när man får en elkabel för att han vet att jag inte slösar 200 på en sladd

kärlek är att bli lyssnad på när man har ont på pinsamma ställen

att få vara elak och irriterad och den andra förstår och förlåter

att bli förlåten när man betett sig som ett SVIN och kanske varit full och kastat en kopp på golvet

att bli älskad för att jag gör så gulliga saker som att borsta bort snö från min cykel

att ge bort dåliga böcker som man hatar för att han blir glad då och låta honom ha en fånig keps bara för att han tycker den är så fin

att konsumera populärkultur tillsammans, halvåtta hos mig, hollywoodfruar, vad blir det för mat, stjärnorna på slottet

och allt annat.

som inte är himlastormande.

Du regn som sakta faller här i stan, gör husen är grå
neonljusen speglar sig i asfalten den blå
och bilar signalerar
jag ser människor på språng
är det konstigt att man längtar bort någon gång?
Säg,
är det konstigt att man längtar bort någon gång?
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång
om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort någon gång?

I staden, där studerar man
där har man sin fabrik
där har man sitt kontorslandskap,
sin marknad,
sin butik
Man talar om sin marknadsdel,
sitt jobb och sin säsong

Är det konstigt att man längtar bort någon gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort någon gång?
Om man gärna vill lyss till lärkans drill
eller trastens glada sång
om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort någon gång?

Här talar man om kärleken i stora runda ord,
här spränger man för tåg och bil,
man våldtar moder jord
men så när vinder ligger på, känns plötsligt doft av tång

Är det konstigt att man längtar bort någon gång?

Säg,
är det konstigt att man längtar bort någon gång?
Om man gärna vill lyss lärkans drill
eller trastens glada sång
om man älskar hav och vindar och är trött på neon och betong,
är det konstigt att man längtar bort någon gång?

»Det kanske går snabbare att räkna upp sådant som jag inte kan än sådant jag är bra på. Jag kan inte laga mat, och jag är inte bra på att städa heller. Jag kan inte hålla ordning på mina grejer utan brukar alltid genast tappa bort saker. Jag gillar musik, men jag träffar inte en ton rätt om någon ber mig sjunga. Jag är inte ett dugg händig och kan inte ens slå i en spik. Mitt lokalsinne är uselt, och det händer ofta att jag tar fel på höger och vänster. När jag blir arg har jag en benägenhet att slå sönder saker. Tallrikar, pennor, väckarklockor. Efteråt ångrar jag mig, men just då kan inte behärska mig. Jag har inga besparingar. Jag blir lätt blyg och har nästan inga vänner.«
Där stannade Sumire upp och hämtade andan ett tag. Sedan fortsatte hon igen.
»Men jag kan skriva väldigt fort på datorn utan att titta på tangenterna. Jag är inte så sportig, men bortsett från när jag hade påssjuka har jag egentligen aldrig varit riktigt sjuk. Jag är besynnerligt punktlig och kommer aldrig försent till en avtalad tid. Jag är inte heller kräsen när det gller mat. Jag tittar inte på TV. Ibland är jag lite dumt självbelåten, men å andra sidan tror jag inte precis att jag försöker komma med bortförklaringar för att rättfärdiga mig. En gång i månaden ungefär händer det att jag inte kan sova för att jag har nackspärr och är stel i axlarna, men bortsett från det sover jag gott. Jag har inte någon kraftig mens och inte ett enda hål i någon tand. Och så kan jag prata rätt bra spanska.«

Haruki Murakami, Sputnikälskling

2009 var ett år fyllt av död.
Det var flera kända personer som dog,
i höstas mördades en granne till mig.
det var bekantas familj och släkt
& min egen


om man inte är bra på shack,
får man väl passa sig

han spelar tik matt

Vad är det med pappor? Varför skall dom vara så bullriga och bestämda och känsliga

Vart försvinner alla pappor? Är det någon där uppe som tycker att vi inte skall få ha pappor här på jorden
För två månader sedan sa jag till pappa när vi satt samlade i vardagsrummet
jag är den enda här som inte förlorat en pappa

de andra fyra papporna var borta

och nu du också

Jag saknar dig pappa.
Du som var som min mattis.

Ganska söt

...borde ha något bättre att säga än så.
Jag ska, sen.

”Homo Sapiens Sapiens” är videobaserat och ställes ut år 2005 i en italiensk kyrka. Verket ”ställdes ut” genom att bli projicerat i  en barockkyrkas tak. Videon innehåller flera olika bilder, men det vi får se är en naken kvinnokropp sväva i genom ett naturlandskap av gröna och exotiska växter. Kvinnan är ung, har långt hår och en normal kroppsbyggnad. Bilderna sammansmälts i vissa sekvenser och ger en lätt psykadelisk känsla, den känslan förstärks av den ”mystiska” musiken. I vissa sekvenser zoomas vissa delar av kvinnans kropp in, som t.ex. ett öga eller en bröstvårta.

 

I videon simmar kvinnan omkring i ett slags Edens lustgård, bland gröna växter och träd, och i vissa sekvenser ser vi henne leka med ett äpple, som om Pipilotti vill genom att föra in äpplet, associera kvinnan till Eva och arvssynden. I en sekvens ser vi kvinnans fot trampa på något odefinierbart organiskt oranget material som på något sätt får mig att tänka på kvinnans menstruation och skulden och skammen kring den. Synen på menstruationen är bara en del av den syn på kvinnan som ser hennes kropp och dess funktioner som någonting syndigt och skamfyllt.

 

Genom att placera projiceringen i ett kyrkotak, problematiserar Pipilotti synen på kvinnans kropp och den förstärks genom detta tak.Verket väcker funderingar så som, vad är en kropp, vilken kropp är okej att visa/ inte visa. På vilket sätt är det acceptabelt att visa den kvinnliga kroppen? Stundtals ser taket ”vackert” ut, precis som ett barockt kyrkotak gör i vissa kyrkor. Tankarna förs till t.ex. sixtinska kapellet, där vi kan se nakna kvinnokroppar, små ängakroppar och bibliska mansgestalter sväva omkring likt tyngdlösa köttstycken. Vad är det som skiljer kvinnan i Pippilottis video från dessa barocka köttstycken? Varför är det mer fel att t.ex. zooma in en kvinnlig bröstvårta och problematisera synen på den kvinnliga kroppen, än att visa upp en naken svulstig kvinnokropp i ett barockt kyrkotak? Är det själva den underliggande idén som styr om verket är acceptabelt eller inte? Vad händer när man zoomar in en kvinnlig bröstvårta eller ett öga? Hennes kropp blir till en kropp, ett rent köttsligt instrument, och är inte längre objektifierat och associerat med skuld.

 

En fundering som väcks hos mig är hur kyrkan egentligen har gått med på att låta Pipilottis video projiceras i taket i och med att verket kritiserar den bibliska och kyrkliga synen på kvinnan. Har dom inte uppfattat kritiken? Videon kan ses som Pipilottis syn på skapelseberättelsen, där hon leker med symboler som äpplet och menstruationsblod. Frågan är om kyrkan inte såg denna kritik eftersom att skapelseberättelsen för dem är trovärdig och acceptabel. För dem kanske projiceringen kunde ses som en hyllning och återgång till berättelsen om kvinnan och skapelseberättelsen. Men det Pipilotti gjorde var att ironisera den, att ifrågasätta samtidens kvinnosyn genom att sätta den i relation till den uråldriga kristna kvinnosynen. Det inser och förstår man om man vet någonting om Pippilottis övriga verk, som ju är ifrågasättande och reflekterande. På något sätt funderar jag om detta är kyrkans sätt att verka i samtiden, att revidera och jobba med sin egen syn på omvärlden. Reaktionen mot detta verk var stark, och det känns som att kyrkan var medveten om det men ändå vill verka med samtida idéer i kombination med sina egna religiösa.

 

Men det som jag uppfattar som själva kärnan i detta verk är utforskandet av kvinnokroppen, synen på den och vad som händer om man gestaltar en kvinnlig kropp på ett annat sätt än det traditionella. Pipilotti får verket att kännas högst aktuellt, genom att forma det till att associeras till den kristna synen på den kvinnliga kroppen. Hon får oss att inse hur vi inte riktigt kan tvätta oss rena från den kristna historien, och synen på kvinnans kropp som svärtad av arvssynden.

Sophie,

I have been meaning to write and reply to your last email for a while. At the same time, I thought it would be better to talk to you and tell you what I have to say out loud.
Still, at least it will be written.
As you have noticed, I have not been quite right recently. as if I no longer recognized myself in my own existence. a terrible feeling of anxiety, which i cannot really fight, other than keeping on going to try to overtake it, as I have always done. When we met, you laid down one condition: not to become "the fourth"
I stood by that promise: it has been months since i now have seen the "others", because I obviously could find no way of seeing them without maiking you one of them.
I thought that would be enough, I thought that loving you and your love would be so enough so that this anxiety - which constantly drives me to look further afield and which means that i will never feel quiet and at rest or probably even happy - would be calmed when i was with you, with the certainty that the love you have for me was the best for me, the best I have ever had, you know that. I thought that my "disquiet" would dissolve into my writing so that I could find you. but no. iIn fact it became even worse, I cannot even tell you the sort of state I'm in. So I started calling "the others" again this week. And I know what that means to me and the cycle that it will drag me into.
I have never lied to you and i do not intend to start now.
There was another rule that you laid down at the beginning of our affair: the day we stopped being lovers you would no longer be able to envisage seeing me. you know this constraint can only ever strike me as distratrous and unjust (when you still see R and J...) and understandable (obviously): so i can never be your friend.
But now you can gauge how significant my decision is from the fact that i am prepared to bend to your will, even though there are so many things - not seeing you or talking to you or catching the way you look at people and things, and your gentleness towards me - that i will miss terribly. whatever happens, remember that i will always love you in the same way, my own way, that I have ever since I first met you: that it will carry on within me and, I'm sure, will never die.
But it would be the worst kind of masquerade to prolong a situation now when, you know as well as I do, it has become irreparable by the standards of the very love I have for you and the one you have for me, a love which is now forcing me to be so frank with you, as final proof of what happened between us will always be unique.

I would have liked things to have turned out differently.

Take care of yourself.


Sophie Calle:
Take Care of Yourself

Debatten kring utställningen ”Figurationer” i media har gått ut på flera saker. Främst kan man säga att den handlat om hur den samtida konsten skall verka i samband med konsthistorien. Diskussionen handlar om värden, traditioner och olika uppfattningar kring konstens syfte. Det tycks vara just meningsskiljaktigheterna som gör debatten olöst och får den att fortgå.

 

Utställningens curatorer är Johan Lundberg, redaktör för Axess, och konstnären Christopher Rådlund. De har velat utmana det som dom anser är ett kanon, nämligen modernismen och de ser den figurativa konsten som ett slags retrogardistiskt motstånd mot modernismen som de anser varit den rådande konstuppfattningen sedan 1900-talet. Det gör dem genom att ställa ut den norska nerdrumskolan, bestående av konstnären Odd Nerdrums elever. Dessa verk har alltså figurativa motiv. Utställarna vill se att konsten blir mer romantiskt och vill lyfta fram tradition och tekniskt hantverk.

 

Kritikerna till utställningen ”Figurationer”, kritiserar olika saker. Sinziana Ravini säger att curatorparet är historieförfalskare och de spär på folks fördomar om samtida konst. Den kritik som verkar fått mest fokus i debatten och som även har getts svar på tal, från utställarna, är Eva Ströms uttalanden om att verken på ”Figurationer” skulle konnotera nazismen och dess regler och ideal för konsten, som ju liksom Johan Lundberg och Christopher Rådlunds ideal var antimodernistiska.

 

Eva Ström menar att curatorerna för ”Figurationer”  hyllar neoromantiska och neokonservativa konstnärer som vill ”bortse från att modernismen” ägt rum, och att de försöker skapa ett nytt kanon. Hon menar således att dessa två curatorer är historieförnekare och historieförfalskare. Det som konnoterar nazismen skulle vara motiven - riddare, nakna kvinnor, verk som är mytologiserade och t.ex. utstrålar heroisk sexualitet.

 

Johan Lundberg försvarar utställningen och svarar att det är en ointelligent jämförelse.  Målet med utställningen är inte att efterlikna nazistiska ideal. Han menar på att Eva Ström måste lära sig att skilja på estetik och ideologi. Verken är inte nazistiska och vissa av dem är t.ex. feministiska (Trine Folmoe, som är en framgångsrik, självförsörjande kvinna och förebild, enligt Johan Lundberg).

 

Mitt emellan dessa motpoler av kritiker finns konstkritiker som Lars O Ericsson och Ulrika Stahre. De kritiserar själv debatten kring utställningen. Ericsson skriver att diskussionen är pinsamt historielös. Först vill han kritisera kritikerna bl.a. Ström, han skriver att det inte är samma sak att förneka modernismen som att inte acceptera dess ideal. Om så vore, så skulle modernisterna själva också vara historieförnekare. Dessutom, menar Ericsson, att modernismen är oaktuell och att uppgörelsen med den ägt rum för ett halvsekel sedan, då av t.ex. popkonstnärer och nydadaister. På så vis är Eva Ström själv en historieförfalskare. Han säger att figurationen inte är det som är problemet, utan snarare hur man använder den och att Eva Ströms jämförelse med nazismen är ett billigt debattknep. Ericsson kritiserar även Nerdrumskolan, han menar att det inte är figurationen som utgör ett problem, utan att nya tider kräver nya uttryck och det är det som skolan misslyckas med. Han uttrycker det som så att skolan håller upp en rostig spegel i vilken den nutida människan inte kan spegla sig. Ulrika Stahre är också kritiker till utställningens klassiska ideal. Trots sin kritik så ser hon ändå utställningen ”Figurationer” som någonting intressant, och hon anser att det är synd att diskussionen blivit konstpolitisk.

 

Man kan alltså säga att diskussionen handlar om värden, traditioner och vilket syfte konsten har. Vi har alltså en sida i debatten som menar att man inte kan förneka att modernismen ägt rum, och en sida som säger att de ej förnekar den utan kritiserar den som konvention och stilideal. Hela diskussionen är märklig, vem och vad är det som kritiseras? Det som höjs till skyarna av förespråkarna till ”Figurationer” är just figurationen, och de menar att den skulle vara tabubelagd i den samtida konsten. Men det stämmer inte överhuvudtaget, då det finns nyrealism inom konsten som ju är figurativ, med konstnärer som t.e.x. Dick Bengtsson, Cecilia Edefalk och Linn Fernström. Det som kritiseras är den mytologiserade fantsyvärld som verken i ”Figurationer” rör sig i. Det är den som associeras till förhärskande ideal, och t.ex. nazistiska. Det är inget märkligt med det överhuvudtaget. Sinziana Ravini skriver att författarna till boken ”Figurationer” förnekar den evolutionistiska konsthistorieskrivningen, och det är väl just där som nazismens antimodernism hör till?

 

Även om man bortser från de nazistiska associationerna, så är det ändå märkligt att använda sig av en otidsenlig form utan andra anledningar är estetiska, det blir till en anakronism att hoppa över den bildhistoriska utvecklingen. Det går inte att använda sig av ett grepp som inte hör hemma i vår samtid.

 

Hur skall man kunna återgå till en sanning och enbart ett romantiserat stilideal när postmodernisterna har dekonstruerat de begreppen? Som Baudrillard säger, det finns inget reellt värde, det finns inga grundläggande regler för estetiska värden. Ingenting utesluts i den samtida konsten, alla olika former samexisterar i en total likgiltighet. (Tom Sandqvist – Det omöjliga avantgardet) Det är inte figurationen som är problemet i utställningen ”Figurationer”, utan agendan, att ta tillbaka stilideal och konventioner, att förneka vissa estetiska ideal. Curatorerna till utställningen hävdar ju att det, enligt dem, rådande ”stilidealet” (modernism) förnekar vissa estetiska ideal, som figuration. Men jag tror snarare att kritikerna till ”Figurationer” ser sättet de använder figurationen som en regression, ett grepp som inte passar in i samtiden och det är ingen förnekelse av estetiska ideal.

 

Man kan få uppfattningen att Lundberg och Rådlund inte hängt med i den konstkritiska utveckligen, då man till och med förklarat måleriets död för flera decennier sedan. Arthur Danto menar att konsten förändrats och fungerar inte på det traditonella sättet längre, man kan inte använda sig av måleriet eftersom det inte fungerar på samma sätt som förr. Den samtida konsten verkar i en helt annan tid och blir därför helt annorlunda. Det finns inte längre några metanarrativ, inga stora sanningar som alla tror på. En bild kan inte användas för att förmedla den här typen av narrativ. (Arthur Danto – Introduction: Modern, Postmodern and contemporary), som t.ex. enhetlig skönhet och tekniskt hantverk som Lundberg och Rådlund vill lyfta fram.

 

Nerdrumskolan får måla på vilket sätt de vill, Johan Lundberg och Rådlund får ställa ut deras verk och älska dem, frågan är bara hur intressant den typen av pastisch-konst är i vår samtid och vad den kan säga oss? Visst kan man säga att även den här typen av konst är konst, om nu allting är konst i den postmoderna världen. Om allting är eklektiskt, borde väl även klassiska figurationer få ta del? Ja, så kanske man kan tänka. Men det måste fortfarande finnas en kvalitet i konsten, någonting som är intressant, även om det såklart också är relativt.