kulturkvarnen

Hans sätt att röra sig, attraherar mig som ingen annan just nu
hans sätt att vara mot mig...

Men någonstans, när vi ler mot varandra... vet han att jag inte behöver en till som honom.
Det verkar så. Jag vill inte lämna honom just nu,
jag tror på det här. Hur?

Jag tror att han vet. Jag vet -
jag tänker bara på dig.

Det där sättet du har - har vetat sedan från början att det betyder något,
men ditt sätt att vara och säga skiljer sig
Men du vet att jag tror, och jag tror att du också tror

Du frågar mig om min kärlek till dig kommer att växa.
Jag vet inte - VET INTE.

Stanna kvar en stund så kanske det visar sig - jag vet inte just nu.
Men jag vill inte lämna dig än -











(fri personlig, subjektiv, och förvirrad översättning av den här bra beatleslåten man måste lyssna på om man inte gjort det än)

Här är det tomt. Jag har inte haft något behov av att skriva. Jag vet inte varför, jag ägnar mig åt det som kallas "förhållande". Till en person, och allting annat såklart. "Livet".

Jag har så mycket jag vill göra, jag vill filma men jag hittar inte laddaren till filmkameran. Jag vill läsa, vill stanna kvar på filmform och titta på allt,allt,allt. Jag har kunskapshybris på det viset. Men jag får migrän och måste gå hem. Ja inte alltid, men i alla fall idag...

Migrän vet jag inte varför jag får. Men det kan höra samman med de konstiga drömmar som börjar smyga sig på mig om nätterna. Ofta är det odefinerbara män som håller mig fast, kommer krypandes från under sängen, sätter sina naglar i min hud eller lägger sig ovanpå mig. Jag känner det som att det är äkta, som att jag fattar att jag drömmer men är vaken i drömmen. Jag känner alltså denna man nagla sig fast i min hud som att det vore helt på riktigt - men jag kan aldrig röra mig. Det enda jag kan göra är att övertala mig själv att vakna. Och vaknar då skrikandes och sprattlandes i hela kroppen.

Så var också denna natt, och jag vaknade av att jag skrek ditt namn och ville att du skulle hålla om mig - trösta mig. Du försöker då i din egen sömnomtöcknad hålla om mig eller klappa mig på huvudet. Då blir jag rädd att din famn helt plötsligt skall förvandlas till den odefinerbara mannen samtidigt som jag långsamt glider tillbaka in i sömnen. Det gör den gudskelov aldrig och jag kan åter somna om.

Jag vet inte vad som kom först... allt det andra eller migrän. Migrän, ångest, eller allt det andra. Allting bara är nuförtiden. Fruktar det inte ens.

Stillbildsjobb på praktiken leder mig in i en kedja av insipration. Jag gillar det. Jag sitter och kollar i genom stillbilder från videoverk och för över från cd till databas. Jag har nu snöat in på Max Anderssons tidiga videoverk och Boella (Boel Zetterman), det känns väldigt 80-punk och det gillar jag. Här är några bilder, och en bra låt...

ur "Lolita separerar" med Max Andersson och Boel Zetterman.:



Det här är mina nya stilförebild. Snygg. Notera Galago-t-shirten.




puss-

Min pappa söp och knaprade i hjäl sig,
hans kropp brann upp i en ugn,

Det sämsta utav allt är att jag inte har några känslor -

Det bästa utav allt är att jag inte har några känslor -



kan vara paradoxalt likgiltigt känslosam till det hela.
ja, det förstår ni ju själva att jag själv inte förstår hur det går ihop.

mitt liv är som att få en utlösning utan att känna det,
som att man kände att orgasmen kom -

men inte njöt så mycket av det som man visste att man skulle kunna gjort -

det känns
men dör

Jag håller på att för fullt lära mig svenska samtida videokonstnärer, jag trodde det skulle kännas svårt men jag har faktiskt sett ett och annat nu efter mina två månader på praktiken. Jag har suttit och pillat med visningsredovisningar där jag fört in statistik över visade verk av distribuerade konstnärer. På så vis har jag präntat in ett antal namn samt titlar. Det har varit ett bra sätt att lära sig, nästan som glosinlärning när man var yngre. När jag blivit nyfiken på någonting har jag stannat kvar efter arbetsdagen, grävt fram en visningskopia och tittat på den. Så blev det med Maja Borg och hennes "Ottica Zero" vilket verkar ha varit ett attraktivt uthyrningsobjekt under det senaste året.

Jag vill inte lägga upp "Ottica Zero" här på grund av att det är konstnären som äger rättigheterna till den. (ni andra osubjektiva kan ju googla fram den). Maja Borg har dock lagt upp ett litet smakprov som jag lägger upp här:

Ottica Zero. clip from Maja Borg on Vimeo.

 

"Ottica Zero" handlar om den italienska skådelspelaren Nadya Cazan som "försvann" efter sitt stora genombrott inom mediabranschen. Filmen beskriver Cazan innan och efter hennes försvinnande. Hon gjorde en typ av helomvändning i ett eftersökande efter en ny alternativ livsstil. Genom filmen projiceras mystiska bilder av Cazan, och det talas om henne i tredje person som om hon vore död och mytologiserad.

 

Vad som skett är att Cazan träffat en 91-årig uppfinnare, Jacques Fresco - tillsammans kämpar dom för att skapa en bättre framtid genom olika vetenskapliga metoder. Cazan har övergett sin forna livsstil och kan numera bli sedd i en utstyrsel liknande någon form av burka. I filmen berättar Cazan och Fresco om sina idéer och framtidsideal.

 

Filmen är svartvit (egentligen avsaknad av rgb.) och bygger på en dokumentärliknande form, med sci-fi-influenser. En historia om Nadya Cazan berättas, men man lyckas aldrig nå in i personen Cazan. Bilder av henne visas, men ändå tycks allting mystiskt och oigenomträngbart. Det svartvita är en avpersonifiering av karaktär och miljö, vilket syftar till titeln "Ottica Zero" - vilket i sig syftar till Cazan och Frescos idé. Allting skall i framtiden ställas på noll, alla skall vara lika värda.

 

Maja Borg fokuserar ofta på dessa dokumentärlika egenskaper i sina verk, och även detta verk är en lek med detta format. Formatet får en att fundera kring autencitet och sanningsbegreppet. Vad är egentligen dokumentativt, vad är egentligen fiktion? Hur berättas en historia bäst? Borgs återgivning av Cazan och Fresco är höjt i dunkel, inlindat i ett skimmer av mystik.

 

Vad är då poängen med denna mystik? Är det så här en dokumentär bör berättas? Det finns en samtida diskussion kring just detta - sanningsbegreppet. Det finns ett outtalat krav att allting som är dokumentativt bör vara sant och så rent och objektivt som möjligt. Men hur vet vi vad som är sant? Är inte all återgivning av någonting subjektivt, det går väl aldrig att frångå att ett format alltid ger en viss typ av bild av en historia? Är sanning viktigt, och vad är sanning?

 

Just av denna anledning anser jag att mystiken i Maja Borgs "Ottica Zero" fungerar på ett bra sätt, och på ett sätt närmat sig sanningen mer än det objektiva, rena och avskalade. Därför att sanning bär alltid en subjektiv utgångspunkt. Utformningen spelar på konnotationer som för tankarna till klassiskt science fiction dystopisk framtidstro. Verket är en subjektiv återgivning, ett konstnärligt grepp - men det ger liksom ett intryck som kan tänkas förespråka känslorna Cazan och Fresco känner inför sin egen ideologi. Filmen ger uttryck för människans tanke om framtid och ideal. Jag kan tänka mig att intrycket hade blivit helt annorlunda om Borg inte använt sig av sin estetik. Intrycket är svårdefinerat men lämnar någonting inom mig som inte släpper. Jag blir berörd och nyfiken.

 

Här kan man kolla in fler trailers av Maja Borg, dom är mycket fina tycker jag. T.ex. "La parte dell’ Angelo" och "To She In Me".

 

You don't have to save me Sara. But I am gonna love you for the rest of my life. So things would be alot better if you were around.

Så tänker jag varje dag. Om hon bara kunde återvända

cogito ergo sum non

Den är fyrkantig. Ungefär samma storlek som en människa. Den är mjuk och känns konstig när man tar på den. Den tar mycket plats, men är absolut nödvändig och man måste ha några stycken. För säkerhets skull. Om man var en utomjording skulle man tänka såhär; vad i hela fridens namn är det där och vad använder människorna den till, den där mjuka fyrkanten? Jag är fullt införstådd i varför man använder dom, men tänker att det är lite lustigt att dom här fyrkanterna svävar omkring i det oändligt stora universumet. Det är på något sätt skrattretande.

I går natt drömde jag att min pappa blivit gravid och låg på BB. Det var som i den där filmen med Arnold Schwarzenegger, vad heter den nu igen? Jag minns att jag tänkte "Men hur ska dom få ut den då? Han måste ju snittas!"... sen vaknade jag.

I natt drömde jag om pappa igen. Jag vaknade ungefär 03:30 och ba "whaaaat?". Jag är ledsen att jag har glömt den intrikata röda tråden i den här nattens dröm, men den gick i alla fall ut på att min pappa hade återuppstått från dom döda och hade någonting att lösa här på jordelivet. Han var som en konstig zombie. Läskigt levande, inte bra alls.

Jag vet inte jag. Jag tror inte allt för mycket på drömtydning men det här känns ju som ett märkligt återkommande tema. Vad är det i min hjärna som tänker att pappa är eller skall pånyttfödas?

Jag åt sushi



och drack té i min morgonrock från hasseludden.



sen åt jag wasabinötter,
och tänkte på den här låten.



Jag tänker mycket på japan, fast jag förstår inte varför. Jag har ju aldrig haft någon dragning dit.
Det är väldigt subtilt.
Jag har en konstig tumme,
och funderar mycket på vad det är att vara kär.
och vad man gör när man är som att man är, fast inte är? Det är alltså väldigt subtilt, den här dragningskraften.

kanske ska lyssna mer på vad 10 cc säger

smutsade inte ned skåpet eller tv:n med skorna.

Ibland brukar jag stanna kvar på praktiken och titta på film. Jag brukar titta i genom de program som Filmform skickar iväg till olika filmfestivaler och dylikt. Där finns det lite blandat, med olika typer av konstnärer och verk.

Ibland tittar jag bara på något jag känner att jag vill titta på. Förra veckan kände jag för att titta på Magdalena Dziurlikowskas verk. Mycket rolig person som jag trivs med att titta på. Hennes verk tar sin fokus i det egna subjektet. Jag tolkar det som att hennes verk försöker undersöka idén om hur vi berättar historien om oss själva. Detta är extra tydligt i serien om hennes eget hem, t.ex. "Visning" och "Home styling". I "Home styling" visar Dziurlikowska under ca 8 minuter hur hon vill och "borde" styla sitt hem. Ingenting mer berättas egentligen, men ändå får man en voyeristisk känsla av inblick i Dziurlikowskas liv (eller det berättande subjektet iaf). I "Visning", har Dziurlikowska tagit rollen som en typ av mäklare där hon genom en visning berättar historien om sig själv. I detta verk är det alltså ännu tydligare att det är möjligt att genom objekt och rum (home styling) ge en bild av sig själv, och således berätta historien om sig själv och sitt eget liv - på gott och ont kanske?

Verket "Tröjor" är inte fokuserat på hemmet men följer samma princip. Dziurlikowska står i 9:29 minuter, byter mellan sina olika tröjor och berättar om dem. Jag vill dessutom lägga upp det för att jag tycker det är så roligt.

(jag bryter inte mot någon slags rättighetsprincip mot Filmform/Dziurlikowska nu, Dziurlikowska har lagt upp sina filmer själv på Youtube.)

Jag tänker alltid på den här låten när det snöar mycket.

Det har varit en lugn dag som flutit på i något slags fint vintermörker. Jag var i väg till Färgfabriken för att se Torbjörn Johanssons utställning "The Colour of my Eye", men tittade även på Maria Nordins utställning - hon har  vunnit Beckers konstnärsstipendie i år. Hon jobbar med stora akvareller, ofta med kvinnomotiv. Mina tankar förs till illustration och kanske olika typer av mediala bilder. Jag måste säga att hennes arbetssätt är intressant, trots min något trångsynta inställning till akvarell.

Nordins utställning är på ett sätt nästan motsatt till Torbjörn Johanssons utställning, som är fokuserad på färgen som material i sig. Jag tänker att akvareller gör motsatsen, att bilden liksom flyter ut och blir till någon slags utspädd diffus surrealism, där idé övergår material. Jag vet liksom inte vad jag skall tycka om detta, eftersom jag är så formalistiskt skolad. Det var också därför jag drogs till att se Torbjörn Johanssons utställning, eftersom han jobbar just med de traditionella formalistiska idéerna, att utforska färgens funktion i förhållande till rum och yta. Nordins verk bär på någon annan egenskap jag inte kan definiera - men jag lägger ingen värdering i det eftersom jag håller på att göra upp med formalismen och modernismen.

Johanssons utställning är inte enbart bakåtsträvande eller dogmatisk, den verkar ändå sträva efter att belysa och göra upp med idén om färgens egenskaper - ur ett samtida perspektiv. Det var också därför det var intressant att dessa utställningar är placerade sida vid sida. Det blir en intressant typ av kontemplation, av de båda konstnärerna.

Nog om det.

Efter utställningen pölsade jag fram i snöovädret, hem till stimmiga barn som jag skall vakta idag. Jag tänkte på Björks "Frosti" som jag alltid gör när det snöar mycket. Tog ett djupt andetag. Tänkte att dået var fint och att det här kanske kan gå min väg ändå.

Jag sov dåligt inatt, väckt av diverse ljud och konstiga drömmar om det förgångna. Men det blev en bra dag på praktiken ändå, efteråt tog min handledare med mig till sista chansen att se "Curtain Callers" och jag fick hälsa på konstnären Ann-Sofi Sidén och andra inblandade. Det är häftigt att jag får den möjligheten, men jag har som alltid svårt att veta vad jag skall säga i sådana sammanhang (kan inte undgå att känna mig novis).

Det händer mycket just nu. Bara i helgen var jag på tre spelningar/konserter. En av dom var Paul McCartney i Globen. Det var bra. Och jag grät mycket. Mest till "The Long and Winding Road" vilken var den vi spelade på min pappas begravning - enligt hans eget val. Jag grät till många fler låtar, alla de låtar jag växt upp med i detta Beatles-hem... Jag är känslig nu. Vill gråta för pappa. Ta igen alla dom dagarna jag aldrig grät.

Det händer också bra saker nu, som jag borde vara glad för. Men jag närmar mig dem med försiktighet. Jag är paranoid, vill inte bli sårad och tar inte ut någon vinst i förskott. Fast du påstår att jag inte bör vara orolig för något. Jag hävdar annorlunda.

Jag skulle plugga lingvistiktenta ikväll men jag var trött så jag lade mig under täcket i kolmörkret istället och begrundade. Det gav mig ångest och jag gick upp och satte mig vid datorn i stället. Kollade i genom min mail, som har ungefär 15 mappar med gammalt i sig. Vissa saker känns som ett annat liv. Det ligger mycket gammalt där. Från mitt förra liv. Pappa bland annat -




hej då pappis.

long and winding road.

Idag känner jag mig riktigt äcklad av allt runt omkring mig.

Ja, så är det. Det bara suger i magen och jag riktigt skäms över människans hjälplösa tillvaro. Allt vi måste göra, allt vi gör och känner, känns rent ut sagt kräkframkallande. Att vi måste äta mat, gå på toaletten, fixa och ordna för att må bra. Vi är ju rena autister hela bunten.

Jag vet inte vad det är med mig.
Jag blir alltid äcklad när jag tycker om någon.
Jag tänker på människor jag legat med och vill spy. Vad, varför?

Är det en freduiansk försvarsmekanism, är jag patriarkalt utsatt, är jag narcisisst eller psykopat eller är jag bara speciell?

Förlåt jag använder mig själv som ämne i det estetiska uttrycket. Gud vilket integritetsbrott - men det orkar jag inte bry mig om,

jag vill undersöka den här frågan. Äcklet -